Så nu är det snart läggdags och på senaste tiden har jag ofta kännt mig ledsen innan jag ska sova,
känslorna jag kännt under dagen kryper då ur sitt skal.
Under senaste tiden har jag varit ganska nere men inte pratat om det med så många på vägen, för det är väl så vi gör , vi människor, vi vill inte skrämma våra medmänniskor med vårt inre.
Varför skulle detta vara så farligt när det är så vackert!? Jag hade en period där jag var väldigt bra på att visa vad jag kände, oavsett ledsen eller glad, det var väldigt skönt för mig men skrämde dock andra. Inte så konstigt? eller väldgit konstigt? Visst ökade jag min egen bekvämlighetszon, det var ju skönt.
Det finns fortfarande många stunder idag då jag finner det svårt att ljuga om att jag faktiskt inte mår så bra. Känns bara krasst att säga, " Jo jag mår bra" när jag snarare lyser ångest och deppighet på flera kilometers avstånd. En karisma säger mer än tuden ord.
Så näää, kan inte, vill inte förstå varför vi människor skräms över det mörka dystra, speciellt andras. Det är ju också en del av livet. Man behöver ju inte själv följa med i någon sorts deppig spiral bara för att man lyssnar till någon som är mitt i den. Gäller bara att minnas vad som är du och vad som är jag..när man finns där för andra.
Gonatt då!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar